Har inte mycket till övers för de som prompt måste påtala hur vackert snölandskapet är eftersom min vardag oftast får baksidan av det vita, snöskottning, iskalla järnbitar och utomhusjobb. Men…. ett plus är det som uppväger, fisket efter grundvattenätande öring som stryker längs kusten i skydd av ruskväder och molntyngd himmel. Efter gårdagens snöfall gick det inte att motivera sig varken till arbete eller andra sysslor, man måste bara ut. Färden gick nordväst som alltid under december men tyvärr inte många timmar tillgodo då arbetet stal förmiddagen. Första stoppet på vältrampad botten och lätt frånlandsvind blev resultatlös, förhållandena var de rätta med högvatten och annalkande nederbördsmoln men klart vatten och ostvinden kändes inte helt rätt. Kylan bet i fingrarna som efter ett tag acklimatiserade sig och återfick cirkulationen, ett pris väl värt eftersom man oftast får kusten för sig själv. Kontrasten mellan Fyns leopardbottnar och tångbälten i behaglig temperatur och Ölandskustens karga stenlandskap är stor, men här känns det hemma. Efter en timme byte av plats, nästa ställe såg än mer lovande ut då dagsljuset var på väg att mattas av samtidigt som den ökande vinden skapade en fin dyning. En försiktig vadning med kast mest längs land med en Umöborste UV blev strategin, en halvtimme förflyter utan något. Det nya Zephrus-spöt med Stillwaterlinan har blivit en kanonkombination, även i bra motvind skickar spöt iväg flytlinan utan problem. Som alltid när harmonin infinner sig och allt fungerar blir man en bättre fiskare och plötsligt, hugget kommer bestämt och utan tvekan. Ingen dramatisk eller lång fajt i det lite nedkylda vattnet, kan ganska lätt lossa flugan som sitter stadigt. Ingen julöring trots den fina konditionen till trots, felade någon centimeter vid en jämförelse med spöt. Lovar gott för de närmsta veckorna.
Härlig kärleksförklaring till hemmavattnet Lasse!